13 september 2016

September, september, september.
En gång bar du,
skänkte stillsam förhoppning,
gav längtan om nytt,
svepte in mig i krispig klar dager.
Jag borrar mig inåt nu mot något
som en gång fanns,
letar spår efter nätters stjärnfall.
Den dag då jag ser,
den dag då jag finner en kvarglömd gnista,
kan du hjälpa mig tända hoppet på den?

September, september.
En gnista och ändå blir vi aldrig som då.

7 september 2016

Den dag du dog då välte världen.

Men, när jag faller genom tiden hoppas jag
att här i långsamhetens bris
kan smärtan sakta smekas bort.
Kvar får alla minnen finnas.
Ljusa, klara, starka.
Glädjen som var du
jag ber att den ska bli
min glädje i ett ärrat nu.