September, september, september.
En gång bar du,
skänkte stillsam förhoppning.
Gav längtan om nytt.

Jag borrar mig inåt mot något
som fanns,
letar spår efter nätters stjärnfall.
Den dag då jag finner
en kvarglömd gnista,
kan du hjälpa mig tända hoppet på den?

September, september.
En gnista i krispigt klar dager,
ändå blir vi aldrig som då.

Den dag du dog då välte världen.

Men, när jag faller genom tiden hoppas jag
att här i långsamhetens bris
kan smärtan sakta smekas bort.
Kvar får alla minnen finnas.
Ljusa, klara, starka.
Glädjen som var du
jag ber att den ska bli
min glädje i ett ärrat nu.