29 mars 2014

Böjd av det ofattbara
ser jag endast trasade fjolårslöv som
sakta får förmultna i
skuggan av höga stammar.
Var är du som ska väcka livet i mig
försöker jag ropa.
Masken värjer sig.
Skatan flyr.

5 kommentarer:

  1. Härlig text, stark och full av liv.

    SvaraRadera
  2. Stor poesi om ofattbar sorg.

    SvaraRadera
  3. Just det, våren är hemsk när det gör ont inom en och allt bara spirar. Vackert och storslaget som alltid.

    SvaraRadera
  4. Stort, sorgligt och mycket vackert skrivet.En text som känns.

    SvaraRadera