23 juli 2014

När livet inte längre är,
när universums avstånd
tycks omöjligt att besegra,
när orden som du ropar
inte hörs av mänskligt öra,
då vet jag ändå att du finns.
En tvinnad tråd av trygghet
binder samman våra själar.
Vi har ett hemligt språk
som ingen annan kan förstå.

22 juli 2014

En fjäril flyger i mitt hus,
den gör mig trött.
Förstår du inte att din färg gör ont?
Att dina vingar inte bär mitt ok?
Min dröm försvann
då jag blev lämnad här
i långsamhetens land.

En fjäril flyger i mitt hus.
Den gör mig trött.

20 juli 2014

Ibland
ett steg över en tröskel.
Ett mycket litet rum
i ljus.
Sen rämnar golv
sen faller tak
en ändlös köld
en mur av svärtad sten
slår åter upp sin vakt.

Ändå ibland
Ett lugn
Som om du hör

1 juli 2014

Man är stingslig som sörjande.
Jag är stingslig.
Det är värt att notera,
speciellt som det dåliga samvetet
alltid slår mig hårt i bakhuvudet.

Förlåt.

27 juni 2014

Pionerna tid är åter förbi. 
Blombladen begraver mig
i blind tystnad.
Man tröstar med att det
kommer ett sedan.
Jag ser längre än så.

Det enda jag vill
är gå dig till mötes. 

21 juni 2014

Det fria ordet.
Jag försöker bokstavera min sorg.

20 juni 2014

Morgonstilla sommarstockholm
där gatorna ligger öde.
I mina tankar tar du den tidiga bussen,
sedan båten.
Jag går tyst vid din sida,
värmer min hand i din.
Följer dig.
Du ler.

När kvällen nalkas
vandrar jag med hunden.
Allt är tystnad,
endast vinden sjunger över fälten
och svarta moln drar in.
Jag ger dig kaffe ur min mugg
men har glömt din mjölk och socker.
Du blåser maskrosfjun på mig.
De tränger in i min hud.

http://www.fotoakuten.se/gratisbilder_foto-9681.html.

17 juni 2014

Sjuttio master i en
klockspelssymfoni.
Låt mig vila mot din hud.
Vita vindar över
torkad tång.
Låt mig flyga med din själ.
Långa nätter skurna
ur förtvivlan.
Dröj dig kvar du älskade.
Jag har samlat snäckskal
till din bädd.

16 april 2014

filtar
sensommarhetta
mjuka röster

din kropp
sprängs sönder i sorg

2 april 2014

Du sparkar sönder stenar, snäser åt måsar,
snavar över minnen.
Hunden hämtar pinnar, endast de
blir till någon nytta,
vi bär dem till dörren.
I skymningen tänder jag brasan.
Fryser.

29 mars 2014

Böjd av det ofattbara
ser jag endast trasade fjolårslöv som
sakta får förmultna i
skuggan av höga stammar.
Var är du som ska väcka livet i mig
försöker jag ropa.
Masken värjer sig.
Skatan flyr.

24 mars 2014

Ständigt väntad
Ändå fanns det en förvåning
Du är redan här
Nära allt

21 mars 2014

Osynliga linjer
Leden vi ska följa
Etiketterna vi fick
Du skakar på huvudet
gör dig fri

20 mars 2014

På en grånad brygga
sitter vi och gläds åt livet
hur vi alltid visste att vi fanns.
Sedan ler du mjukt, du kysser mina
ögon.
Solen bränner oss, din hud är bar.

13 mars 2014

Udda garn och stickor
i en sliten korg av spån.
Aldrig mera mål att följa mönster,
endast rörelsen som lugnar
bor i mina händers
vaga rytm.
Kaffekopp som välter,
svarta träd och
skymningskantad dag.
Himlen som förmörkas av för många.

Du är ensam havsörn nu,
du hör inte hemma där.
Skriker jag.

Skriker jag.

http://www.flickr.com/photos/tekkbabe859/10909804995/sizes/z/in/photostream/

11 mars 2014

Små, små ord.
Du fyller dem med liv.
I det vilda, tysta,
sköra
bor en framtid.
När vi långsamt lyfter blicken
tystnar tvivel sakta,
allt är omsvept av den värme som
du gav.

5 mars 2014

Tantolundens nakna grenar ritar mönster endast du kan se.
Tusen nätter, ska jag vandra. Uppför, bortom, utan mål.
Dröj dig kvar, håll handen nära,
hör mitt hjärtas snabba slag.
Värm min själ som ännu fryser,
påminn mig om allt som var.
Jag ska tyda dessa tecken,
skriva ner och lockas le.
Tacksamheten, den vill segra
låt mig bara gråta just idag.

28 februari 2014

Under valvet som är grått
genom dälden som är trång
över berget som är kargt
ska jag
nynna dina toner
lyssna till mitt minne
finna ord som
gör dig trygg.
Du ska skratta när du ser mig.
Jag ska lägga handen mot din kind.

23 februari 2014

Rastplatserna.
De där du ensam får gråta.
Jag vandrar över kalhyggen, upp på höjden,
där står jag lutad mot sorgen, låter vinden,
likt de mjuka fingertopparna, smeka frusen hy.

Högt därovan hänger lärkan still.

22 februari 2014

Jag tänker på orden du en gång gav,
hur du orkar din dag.
Steg efter steg.

Jag lyfter min fot på försök,
så varligt att omvärlden inte jag blir förflyttad.
Tiden och rummet som gavs
är sådant som inte längre kan greppas.
Jag klamrar mig fast vid ditt, knyter min hand om din tröja,
blundar och blir något svalt du får bära var stund.
Något tyngdlöst du ändå förnimmer som oss.

Vi är de vi är, de vi ämnades vara. Så små att vi inte vill tro oss om vikt.
I tidig junitimma ligger jag och ser dig sova.
Du min älskade.
Du min älskade.
Du min trygghetsfamn.

Och fjärden glittrar av vår framtid
när jag på bara fötter tassar ut i arladagg
och plockar dig en ros.

7 februari 2014

Du dröjer ännu som i sällsam vördnad,
invaktar livets sista rörelse
mot natt.
När du faller
kommer kaskader av sälta
att förgöra
den morgondag
som inte fanns.

http://www.flickr.com/photos/norio_nomura/11016920755/sizes/z/in/photostream/

6 februari 2014

Du vill återkalla
Samspelet
Styrkan
Stillheten

Sedan fly.

28 januari 2014

Aldrig är för svart.
I väglöst land där tvivel
växer vilt
ser du mig därför snubbla fram
i nytt beslut att
tro på sedan.
För du är den du alltid skulle vara.
Mitt lugn. En öppen famn.
Oändlig tid.

http://www.flickr.com/photos/akuma___dl/11670948154/in/set-72157639216864814/

22 januari 2014

Saknaden, med sin lilla låga,
sträcker på sig där hon går.
Förväxla oss inte, 
säger sorgen mjukt,
bara håll min hand
i din.

17 januari 2014

På den kullerstensbelagda gatan
just vid hörnet där du fann mig
byter flingor sakta skepnad.
Som av vördnad klär de sig till
tårar då jag varsamt lägger
mina nypon och citroner här.

16 januari 2014

Du söker honom, längtar henne
den själ som är din like,
de ögon som ger dig ro,
de händer som bär ditt jag.

I din tillit ser du sorgset
hur de vilsna
stillnar
vid sin egen reflektion i
fönsterglas.

http://www.flickr.com/photos/cedpics/11795248563/sizes/z/in/photostream/

8 januari 2014

I grå dimma
där istid tar sin början
har jag förlorat mina sinnen.
Den storm vi en gång läppjade
tycks utan rörelse,
dess stämma alltför svag.