Jag bryr mig mest om innehållet har jag sagt.

Inte om ytan, inte alls om ytan.

Det är den innersta sanningen men med
ett lager av något mer inbäddat. 

Lika lite som jag skulle kunna bo i en sliten fyra i förorten utan att 

göra om den till min oas, lika lite kan jag helt bortse från det första 

intrycket i andra avseenden. 

Så när jag förväntade mig förtrolighet och 

du gav mig perfektion… 

Vi låter det stanna därvid.

Den betyder något, ytan. 

Samtidigt inser jag att allt, alla, är inte projekt jag behöver ta mig an. 

Jag kan gå vidare, någon annan kan komma och ta det udda rummet. 

Någon som faller för de illröda köksluckorna.

Mig har de skrämt för länge nu…

Det är så. 

Ytan befäster oss om vi bara vågar ärlighet. 

Utsikten bär oss.

Drömmarna behöver inte fnysas åt.

Någonstans finns du som förstår och en dag krockar vi i gathörnet.

Småler och slutar en kort sekund att tvivla.