Varför berättar jag så sällan om lyckan för dig?
Som om den inte vore oss bekant?
Du får för dig att jag är en hungrande människa, 
tyst ser jag villfarelsen gripa tag,
ingenting gör jag för att lossa dess klor.
Vissa dagar skulle det du ser kanske vara alldeles sant.
Så är det säkert,
ingenting är gratis, 
frid betalas med tankar.
De väger tyngre 
än järnet i ditt 
blod.


Jag bär på en ensam själ,
här får hon komma till tals.
Värre är det inte,
inte värre än så.
Det är heller inte bättre.


Igår plockade jag ramslök.

Mellanhandens hud,
papperstunn
och
färglös.

Du ser förbi
går runt
och flyger över.
Jag bär min längtan 
som en sköld.