Försöken till försoning börjar som ett ramaskri av ilska. I vassa ord som kastas bor en längtan. Lyssna! Allt jag vill är att förklara. Först.
11 januari 2011
Jag förlitar mig på din outsägliga vishet. Tränger nära. Kysser söndertrasade nervtrådar så hårt att du snärjs i fasor. Driver dig att förvränga bilden av hur vacker jag var. Då. Skal är utsidor, är förvaring. Förtvinar. Förändras. Men inte min insida. Det är den jag ska låta dig minnas.
10 januari 2011
Låt mig finnas. All din tid.
9 januari 2011
Livet stannar, sinnet stelnar.
Du som läker skyndar skevt.
En gång fyllt av glädje, nu två årtal.
Spår i stenen, sval mot hud.
2 januari 2011
Vinterkvällen
välte
världen.
Sedan kom den
sommarnatt
då
färgerna
försvann.
Sargade syner där glömska tar vid.
Skälvande suckar när gråt ebbar ut.
Sprödaste sånger av längtan som viskar.
Den tunnaste
kedja
av
silver.
Allt leder
till
uppbrott.
Vi
är
där
nu.
Vi
är.
1 januari 2011
... eller?
Nej, hon skrev mer. Så mycket mer.
"Dear John"
Man orkar gråta en livstid. Sedan reser man sig.
Kanske fanns det verkligen en anledning att springa. Kanske hade de alla en anledning.
Sprang gjorde hon, i vilket fall som. Hon stannade just här.