26 januari 2011

Ensamtanke.
Ensamskriv.


Egentanke.
Egenskriv.


Så finns jag nu.



12 januari 2011

Försöken 
till
försoning
börjar som 
ett ramaskri av ilska.
I vassa ord som kastas
bor en längtan.
Lyssna!
Allt jag vill är att 
förklara.
Först.

11 januari 2011

Jag förlitar mig på din outsägliga
vishet.
Tränger nära.
Kysser söndertrasade nervtrådar
så hårt att du snärjs i fasor.
Driver dig att
förvränga bilden av hur
vacker jag var.
Då.
Skal är utsidor, är förvaring.
Förtvinar.
Förändras.
Men inte min insida.
Det är den jag ska låta dig minnas.

10 januari 2011

Låt
mig
finnas.
All din tid.

9 januari 2011

Livet stannar,
sinnet
stelnar.


Du som läker
skyndar
skevt.


En gång
fyllt av
glädje, 
nu
två årtal.


Spår i
stenen,
sval
mot 
hud.

2 januari 2011

Vinterkvällen
välte
världen.

Sedan kom den
sommarnatt
färgerna
försvann.

Sargade syner där glömska tar vid.
Skälvande suckar när gråt ebbar ut.
Sprödaste sånger av längtan som viskar.

Den tunnaste
kedja
av
silver.

Allt leder
till
uppbrott.

Vi
är
där
nu.

Vi
är.

1 januari 2011

... eller?


Nej,
hon skrev mer.
Så mycket mer.


"Dear John"


Man orkar gråta
en livstid.
Sedan reser man sig.


Kanske fanns det
verkligen en anledning
att springa.
Kanske hade de alla
en anledning.


Sprang gjorde hon,
i vilket fall som.
Hon stannade
just
här.